"Något är inte som det brukar vara.
Grannens häst har inte gnäggat under natten.
Det är vinter över den skånska slätten. Bonden som vaknat stiger upp och går över till granngården. Den syn som möter honom är fruktansvärd. På golvet ligger den gamle Johannes Lövgren med krossat ansikte. Hans hustru Maria sitter vid en stol med en strypsnara om halsen och nattlinnet nersölat av blod.
Innan kvinnan dör på sjukhuset hinner hon säga ett ord som snart läcker ut i medierna.
’Utländsk.’
Kommissarie Kurt Wallander vid Ystadpolisen som leder utredningen får snart anonyma hot på telefonen. När stadens flyktingförläggning brinner och en somalisk flykting mördas står det klart att den som hotar menar allvar.
Wallander inser att utredningen nu är en kamp mot tiden. Och mot en hänsynslös motståndare.
En mördare utan ansikte.
Mördare utan ansikte är den första delen i romanserien om Kurt Wallander, läst och älskad över hela världen.
’För mig är Henning Mankell en av dagens främsta kriminalförfattare. Han hör hemma iden stora tradition av författare vars verk överskrider genrer och blir till litteratur som är både spännande och tar ställning.’
Michael Ondaatje, författare till Den engelske patienten"
Före denna bok hade jag läst bara en bok av Henning Mankell – och den var i finska. (Ni kan läsa min lilla recension här om ni vill. Själva boken heter Syvyys (Djup).) Jag vet att han kanske är lite för populistisk för en författare när man jämför honom med mina största favoritförfattare. Jag gillar ändå hans minimalistiska stil; jag gillar den på finska, och nu vet jag att jag älskar den på svenska.
"Just innan mötet med mordspanarna skulle börja, ringde Peter Edler.
- Hur mår du? sa han. Dagens Hjälte.
- Kyss mig i ändan, svarade Kurt Wallander." (s. 120)
Mankells stil att skriva är väldigt talspråklig – speciellt när det gäller om repliker. Jag lade märke till ordföljden i att-satser (jag borde troligen kalla dem för allmänt underordnade bisatser): Mankell använder nämligen huvudsatsens ordföljd också i bisatser (fundament – predikat (finitverb) – subjekt (om det inte står som fundament) – adverbial i stället för [bisatsinledare –] subjekt – adverbial – predikat (finitverb)) . Vi har ganska nyligen talat om detta i vår kurs i grammatisk teori, och vi finska studenterna varnades för att använda det. Dessutom svär Wallander och hans kolleger så mycket som fan. Jag hade nästan glömt bort att det finns ett uttryck "tamigfan". Då är det ju bra att jag läste denna bok just nu, eller hur? (Jag skulle ha skrivit det "tamejfan" men det spelar nog ingen så stor roll, tror jag.)
Jag har (haft inget val utan jag har behövt ha) studerat ganska mycket fonetik under de senaste veckorna. Det far på denna grund jag lade märke till att Mankell skriver ordet tjugo "tjugu". Det spelar ju ingen stor roll i själva boken eller min läsprocess, men jag tycker det är roligt. När vi finnarna börjar studera svenska börjar vi med nummer. Vanligtvis lär vi oss uttala numret 20 på ett något lustigt sätt – någonting som liknar [tsuku]. (Jag skyller det på finskan.) När vi fortsätter med våra studier, lär de flesta av oss att uttala numret på det finlanssvenska sättet, någonting som liknar [tʃʉˑɡu]. Några av oss (dvs. de som är tillräckligt galna, t.ex. jag) fortsätter med sina studier i svenska vid ett universitet. Om man råkar hamna in på ett universitet där man studerar rikssvenska lär man ganska snabbt att ordet uttalas på olika sätt i Sverige. Det spelar ingen så stor roll om man uttalar det numret [ɕʉ:gu], [ɕɵge] eller [ɕɵgi] (de två sistnämnda i en obetonad position) – det beror bara på lokala språkvarianter.
"Kurt Wallander stannade till vid ett motell i Svedala. Han tvekade länge innan han bestämde sig för att äta enbart en sallad. Han tvivlade på att det var rätt tillfälle att lägga om sina matvanor. Snarare var det så att han visste att han skulle riskera att somna om han åt för mycket före en vaknatt.
Han drack flera koppar starkt kaffe när han hade ätit. En äldre kvinna kom fram till hans bord och ville sälja Vakttornet. Han köpte ett exemplar och tänkte att det var tillräckligt tråkig läsning för att räcka hela natten." (s. 210-11)
Själva boken då. (Vad? Jag har väl tid att skriva. Annars skulle jag bara studera fonetik.) Handlingen är spännande, även om slutet var lite trist. När man har hittat på så många olika (konspirations)teorier som Kurt och hans kolleger gjorde, borde man inte ha så väldigt vanliga skyldiga heller.
Jag tror att bokens beskrivning om en ensam medelålders man är väldigt realistisk. (Varför jag bara tror? Jag vet ju ingenting om ensamma medelålders män. Men jag tror att de väl kan tänka och känna precis som Wallander.) Den lilla kärlekshistoria som pågår genom praktiskt taget hela boken får sin höjdpunkt så omärkligt och snabbt att till och med jag nästan missade den. (Emfas på ordet nästan. :P)
Ett lyckligt slut, även om det var lite trist. Inga biljakter på mördare genom det nattliga Ystad. Kanske är det bättre så. Nej, jag är säker på att det är bättre så.
En bok absolut värd att läsa – oberoende på språket man vill läsa det på. 4+/5
Grannens häst har inte gnäggat under natten.
Det är vinter över den skånska slätten. Bonden som vaknat stiger upp och går över till granngården. Den syn som möter honom är fruktansvärd. På golvet ligger den gamle Johannes Lövgren med krossat ansikte. Hans hustru Maria sitter vid en stol med en strypsnara om halsen och nattlinnet nersölat av blod.
Innan kvinnan dör på sjukhuset hinner hon säga ett ord som snart läcker ut i medierna.
’Utländsk.’
Kommissarie Kurt Wallander vid Ystadpolisen som leder utredningen får snart anonyma hot på telefonen. När stadens flyktingförläggning brinner och en somalisk flykting mördas står det klart att den som hotar menar allvar.
Wallander inser att utredningen nu är en kamp mot tiden. Och mot en hänsynslös motståndare.
En mördare utan ansikte.
Mördare utan ansikte är den första delen i romanserien om Kurt Wallander, läst och älskad över hela världen.
’För mig är Henning Mankell en av dagens främsta kriminalförfattare. Han hör hemma iden stora tradition av författare vars verk överskrider genrer och blir till litteratur som är både spännande och tar ställning.’
Michael Ondaatje, författare till Den engelske patienten"
Före denna bok hade jag läst bara en bok av Henning Mankell – och den var i finska. (Ni kan läsa min lilla recension här om ni vill. Själva boken heter Syvyys (Djup).) Jag vet att han kanske är lite för populistisk för en författare när man jämför honom med mina största favoritförfattare. Jag gillar ändå hans minimalistiska stil; jag gillar den på finska, och nu vet jag att jag älskar den på svenska.
"Just innan mötet med mordspanarna skulle börja, ringde Peter Edler.
- Hur mår du? sa han. Dagens Hjälte.
- Kyss mig i ändan, svarade Kurt Wallander." (s. 120)
Mankells stil att skriva är väldigt talspråklig – speciellt när det gäller om repliker. Jag lade märke till ordföljden i att-satser (jag borde troligen kalla dem för allmänt underordnade bisatser): Mankell använder nämligen huvudsatsens ordföljd också i bisatser (fundament – predikat (finitverb) – subjekt (om det inte står som fundament) – adverbial i stället för [bisatsinledare –] subjekt – adverbial – predikat (finitverb)) . Vi har ganska nyligen talat om detta i vår kurs i grammatisk teori, och vi finska studenterna varnades för att använda det. Dessutom svär Wallander och hans kolleger så mycket som fan. Jag hade nästan glömt bort att det finns ett uttryck "tamigfan". Då är det ju bra att jag läste denna bok just nu, eller hur? (Jag skulle ha skrivit det "tamejfan" men det spelar nog ingen så stor roll, tror jag.)
Jag har (haft inget val utan jag har behövt ha) studerat ganska mycket fonetik under de senaste veckorna. Det far på denna grund jag lade märke till att Mankell skriver ordet tjugo "tjugu". Det spelar ju ingen stor roll i själva boken eller min läsprocess, men jag tycker det är roligt. När vi finnarna börjar studera svenska börjar vi med nummer. Vanligtvis lär vi oss uttala numret 20 på ett något lustigt sätt – någonting som liknar [tsuku]. (Jag skyller det på finskan.) När vi fortsätter med våra studier, lär de flesta av oss att uttala numret på det finlanssvenska sättet, någonting som liknar [tʃʉˑɡu]. Några av oss (dvs. de som är tillräckligt galna, t.ex. jag) fortsätter med sina studier i svenska vid ett universitet. Om man råkar hamna in på ett universitet där man studerar rikssvenska lär man ganska snabbt att ordet uttalas på olika sätt i Sverige. Det spelar ingen så stor roll om man uttalar det numret [ɕʉ:gu], [ɕɵge] eller [ɕɵgi] (de två sistnämnda i en obetonad position) – det beror bara på lokala språkvarianter.
"Kurt Wallander stannade till vid ett motell i Svedala. Han tvekade länge innan han bestämde sig för att äta enbart en sallad. Han tvivlade på att det var rätt tillfälle att lägga om sina matvanor. Snarare var det så att han visste att han skulle riskera att somna om han åt för mycket före en vaknatt.
Han drack flera koppar starkt kaffe när han hade ätit. En äldre kvinna kom fram till hans bord och ville sälja Vakttornet. Han köpte ett exemplar och tänkte att det var tillräckligt tråkig läsning för att räcka hela natten." (s. 210-11)
Själva boken då. (Vad? Jag har väl tid att skriva. Annars skulle jag bara studera fonetik.) Handlingen är spännande, även om slutet var lite trist. När man har hittat på så många olika (konspirations)teorier som Kurt och hans kolleger gjorde, borde man inte ha så väldigt vanliga skyldiga heller.
Jag tror att bokens beskrivning om en ensam medelålders man är väldigt realistisk. (Varför jag bara tror? Jag vet ju ingenting om ensamma medelålders män. Men jag tror att de väl kan tänka och känna precis som Wallander.) Den lilla kärlekshistoria som pågår genom praktiskt taget hela boken får sin höjdpunkt så omärkligt och snabbt att till och med jag nästan missade den. (Emfas på ordet nästan. :P)
Ett lyckligt slut, även om det var lite trist. Inga biljakter på mördare genom det nattliga Ystad. Kanske är det bättre så. Nej, jag är säker på att det är bättre så.
En bok absolut värd att läsa – oberoende på språket man vill läsa det på. 4+/5
