"Vägen till Jerusalem är den första delen i Jan Guillous svit från korstågstiden.

Nådens år 1150 föds Arn Magnusson på Arnäs gård vid Vänerns strand. Han växer upp hos munkarna i Varnhems kloster och får den yppersta av sin tids andliga och världsliga bildning. Han lär sig också att hantera svärd och båge. Ty munkarna i Varnhem har förstått att Arn nog inte är ämnad att bli en klosterbroder utan bättre lämpad som en Kristi stridsman och tempelriddare i det Heliga Landet.
När Arn som 17-åring lämnar klostret dras han in i de pågående intrigerna mellan rivaliserande tronpretendenter. Och han döms till tjugo års botgöring för sin kärlek till den ljuva Cecilia.
Vägen till Jerusalem är anträdd.

'Frågan är: Känns den här bilden av 1100-talet och dess människor trovärdig? Svaret är ja. Följdfrågan blir: Är den intressant? Svaret blir igen ja, definitivt.' Peter Englund, Expressen

'Det bästa som Jan Guillou skrivit sedan debuten med Ondskan.' Nerikes Allehanda"



Jag hade väldigt höga förväntningar när det gällde om denna kritikerrosade bok. Den första filmen i Arn-serien har ganska nyligen haft sin premiär – och den är ju den dyraste filmen någonsin filmad i Scandinavia. Jag har läst en bok av Guillou förr (Ondskan), så jag trodde att jag hade någon slags idé om t.ex. hans stil att skriva. Tyvärr fylldes mina förväntningar inte helt – men jag hade ju också fel med det där om stilen.



"[Arn] berättade att det […] hade varit mer lustigt när han första gången träffade prästen nere i Forshem. Det hade fallit sig naturligt för honom när han såg en gudsman att tala kyrkospråket och han hade hälsat artigt, sagt sitt namn och sagt sig glädjas åt att komma åter till barndomens kyrka och vad det nu varit. Men då det stod folk omkring dem på kyrkbacken hade prästen svarat som om han verkligen talade latin fast han inte gjorde det. Arn härmade något som lät ungefär som Pax vobiscum hummelidumdum, pater noster et Ave Maria krusilurum hokuspokusum, hönsum et gåsum per aspera ad astra." (s. 240)



När jag läste Ondskan, lade jag märke till att Guillou bygger handlingen upp väldigt långsamt: det var bara de näst sista hundra sidor som faktiskt var skoja att läsa. (Ungefär de sista 30 sidorna var något mer trist.) Det gäller Vägen till Jerusalem också. Arn träffar Cecilia vid sida 300 – och det bara finns några 370 sidor i denna bok! Jag förstår ju att man måste introducera personer väl men… Jag påstår inte att boken vore dålig eller trist, nej. Den är väldigt intressant – men intressantare från och med sidan 300. ;)

Guillous stil då. I Ondskan talade Erik och Pierre mycket om svåra (dvs. djupa) saker, och därmed kan språket bli ganska konstigt. Det är ändå ganska modernt och lätt (för mig) att förstå. Vägen till Jerusalem då – jag tror att det här är lättast att förklara med hjälp av ett exempel från själva texten.



"Knut reste sig dock utan vrede men mer med beundran och gick fram till Arn och omfamnade honom vänfast och sade att alla helgon måtte se till så att deras svärd alltid finge vara på samma sida, ty Arn ville han aldrig ha som sin fiende." (s. 296)



"måtte"? "finge"? Hade vi inte talat om svenskans modusformer i tisdags skulle jag inte ha förstått någonting om denna sats. Och vad är det med konjunktionen "ty"? Argh!

Dvs. Guillou skriver på något gammaldags svenska – och använder väldigt långa satser. I och för sig är det inte ett problem. Det var kul att märka att jag har studerat tillräckligt med svenska för att förstå vad han vill säga (med några undantag, naturligtvis).

Jag borde ändå inte klaga. Jag tycker ju om gammaldags svenska – så länge som jag inte behöver använda den själv. Jag samtycker till min väns åsikt: gammaldags svenska låter nästan sexig. :D



"När det blev natt i långthuset och bara snarkningar hördes tassade Katarina försiktigt iväg ut i natten. Algot Pålsson som numera sov dåligt av stora dryckeskvällar hörde henne smyga iväg och förstod mycket väl vartåt hon ämnade sig. Som en god fader borde han ha hindrat hennes upptåg och därtill näpst henne ordentligt.
Som en god fader, tröstade han sig, kunde han nog också avstå från allt detta för att om inte annat äntligen få en dotter på Arnäs." (s. 268)



Boken är absolut värd att läsa. Även om den handlar om allvarliga saker (t.ex. jämställdhet, tron), men det finns ju också en hel del humor i den. (Bland mina favoriter hör "latin" som prästen i Forshem talade, och Algots tankar på goda fäder.) Kanske borde man ändå läsa den på något annat språk än svenska först – det troligen gör boken mycket lättare att förstå och snabbare att läsa när man inte behöver kolla var tredje ord i en ordbok. (En finsk översättningt.gif, en engelsk översättningt.gif.)

En intressant blandning av fakta och fiktion – och en väldigt intressant lektion om Sverige på 1100-talet. 4/5