"Långt ute i havet låg Ön. Den var så gott som öde. Där fanns en fyr, men den var släckt. På en udde bodde en fiskare, men han teg. Till denna ö förde pappan sin familj som han vill beskydda och försvara.
Ön var annorlunda. Den var något helt annat än Mumindalen, där allting var som det skulle. Sanningen att säga höll det på att bli ganska förfärligt på ön. Den var nära att förvandla alla – utom lilla My. Och orsaken var havet, som man inte kunde förstå sig på. Vad som behövdes var en storm, en bärgningsbragd och att fyren tändes igen. Havet hade kanske dålig karaktär, men det var en bra fiende."
Jag har haft bråttom med mina studier (och följande vecka ska inte bli bättre), så jag bestämde mig att läsa en bok som jag har läst oräkneligt många gånger. Jag har alltid tyckt att Pappan och havet är kanske den allvarligaste boken i hela serien. Det har väldigt många mörka toner och det är på något sätt lite tungt att läsa. Det är troligen just därför jag inte har läst det sedan jag gick i högstadiet.
"Av alla vindrar älskade fiskaren sydvästen mest. Den hade blåst in sig nu och mojnade inte till natten. Det var höstens sydväst som kunde blåsa många veckor tills vågorna blev långa gråa berg som kom hävande in emot öarna.
Fiskaren satt i sitt hus och såg sjöarna växa. Det var så välsignat skönt att inte längre behöva bry sig om. Ingen som berättade och frågade, ingen och ingenting som det var synd om. Bara himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet som strömmade över honom och förbi och som aldrig kunde göra honom besviken." (s. 151)
Som någon som studerar nordiska språk i Finland kan jag inte säga någonting ont om Jansson eller hennes Muminböcker. Även om jag ville/kunde säga något sådant, skulle jag inte kunna hitta ett enda fel så stort att det skulle ha stört mig. Barnen läser de här böckerna som sagor. Vi vuxna hittar mörkare toner och väldigt viktiga saker gömda under själva texten. Till exempel är det mest viktigaste temat i denna bok ensamhet – åtminstone enligt min åsikt. Mårran och fiskare är på något sätt väldigt likadana i sin ensamhet, och till och med mamman blir lite konstig bara eftersom hon känner sig ensam.
4+/5 – inte den bästa boken av Jansson, men jävligt bra ändå.
Ön var annorlunda. Den var något helt annat än Mumindalen, där allting var som det skulle. Sanningen att säga höll det på att bli ganska förfärligt på ön. Den var nära att förvandla alla – utom lilla My. Och orsaken var havet, som man inte kunde förstå sig på. Vad som behövdes var en storm, en bärgningsbragd och att fyren tändes igen. Havet hade kanske dålig karaktär, men det var en bra fiende."
Jag har haft bråttom med mina studier (och följande vecka ska inte bli bättre), så jag bestämde mig att läsa en bok som jag har läst oräkneligt många gånger. Jag har alltid tyckt att Pappan och havet är kanske den allvarligaste boken i hela serien. Det har väldigt många mörka toner och det är på något sätt lite tungt att läsa. Det är troligen just därför jag inte har läst det sedan jag gick i högstadiet.
"Av alla vindrar älskade fiskaren sydvästen mest. Den hade blåst in sig nu och mojnade inte till natten. Det var höstens sydväst som kunde blåsa många veckor tills vågorna blev långa gråa berg som kom hävande in emot öarna.
Fiskaren satt i sitt hus och såg sjöarna växa. Det var så välsignat skönt att inte längre behöva bry sig om. Ingen som berättade och frågade, ingen och ingenting som det var synd om. Bara himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet som strömmade över honom och förbi och som aldrig kunde göra honom besviken." (s. 151)
Som någon som studerar nordiska språk i Finland kan jag inte säga någonting ont om Jansson eller hennes Muminböcker. Även om jag ville/kunde säga något sådant, skulle jag inte kunna hitta ett enda fel så stort att det skulle ha stört mig. Barnen läser de här böckerna som sagor. Vi vuxna hittar mörkare toner och väldigt viktiga saker gömda under själva texten. Till exempel är det mest viktigaste temat i denna bok ensamhet – åtminstone enligt min åsikt. Mårran och fiskare är på något sätt väldigt likadana i sin ensamhet, och till och med mamman blir lite konstig bara eftersom hon känner sig ensam.
4+/5 – inte den bästa boken av Jansson, men jävligt bra ändå.
Kommentit